Tre skrivsätt, ett nummer:
- 05251/2020505
- +49 5251 2020505
- +49 (0)5251 2020505
En människa ser genast att det är tre gånger samma anslutning. En teckenjämförelse ser tre olika värden. Och just här går de flesta uppringaridentifieringar i stöpet – inte på gränssnittet, inte på telefonväxeln, utan på en enda rad jämförelselogik.
Vad jämförelsen måste kasta bort
Mellan numret som telefonnätet anmäler och numret i kunduppgiften ligger fem sorters skillnad:
- Landsnumret – än +49, än 0049, än inget alls.
- Riktnumrets inledande nolla, som faller bort internationellt.
- Skiljetecken: snedstreck, bindestreck, punkt, mellanslag.
- Parenteser kring nollan – de värsta, eftersom de är bådadera på en gång.
- Anknytningen, än påhängd, än avskild med bindestreck.
Den som kastar bort allt detta och jämför de sista nio siffrorna träffar samma person – utan att någon i förväg behövt städa upp i en databas.
Varför nio och inte åtta
Åtta vore bekvämare. Åtta skulle hitta mer. Åtta är fel.
Vid +49 5251 2020505 är de sista åtta siffrorna `12020505`. Snittet faller mitt i riktnumret. Träffad blir då var och en som råkar bära samma siffersekvens på slutet – någonstans i Tyskland, i en annan stad, utan något som helst samband med den som ringer.
Och det främmande namnet står då på skärmen när telefonen ringer. En felaktig uppringare är värre än ingen alls – ingen kontrollerar en uppgift som systemet visar med säkerhet.
Hur olika tillverkarna hanterar detta
Vid granskningen av över fyrtio system visar sig ett stort spann – från föredömligt till oanvändbart.
Det strängaste fallet
En spansk bokföringsprogramvara skriver om sitt telefonfilter ordagrant att värdet måste «stämma tecken för tecken, inklusive specialtecken som "+", "#" och "-"».
Det är otvetydigt – och hårt. Ett nummer som där förs som «+34 871 590159» hittas inte av «+34871590159». Mellanslaget räknas med.
För sådana system skickar portalen flera skrivsätt efter varandra. Vid ett system med sökning i delsträng vore dessa varianter en säkring; här är de själva funktionen.
Det föredömliga fallet
Två system löste problemet åt oss innan vi hann fråga.
En tysk mäklarprogramvara för ett fält med normaliserade telefonnummer och skriver till det att man därmed kan söka efter ett «helt eller delvis» normaliserat nummer. Normaliserat betyder: systemet städar självt upp skrivsätten innan det jämförs. Delvis betyder: en bit räcker.
Ett franskt CRM beskriver sitt telefonfilter som sökning efter en innehållen teckenföljd – över fast och mobilt på en gång, i en enda parameter.
Hos båda vore vår variantlista teoretiskt överflödig. Vi skickar den ändå: motorn avgör inte system för system vad den utelämnar.
Vad vi därför skriver till tillverkare
I varje förfrågan till ett programvaruhus står samma stycke:
Det är den billigaste förbättring en tillverkare kan göra – och den enda som gagnar alla hans kunder samtidigt.
Vanliga frågor
Varför hittar mitt CRM inte den som ringer?
Oftast därför att det jämförs det som står i stället för det som menas. Den som ringer anmäler sig som «+49 5251 2020505», i CRM:et står «05251/2020505». För en teckenjämförelse är det två olika värden.
Hur borde det jämföras riktigt?
Reducera båda sidor till rena siffror och jämför över de sista nio. Därmed faller landsnumret, den inledande nollan, parenteserna, snedstrecken och mellanslagen bort – och samma nummer förblir samma nummer.
Varför nio och inte åtta?
Därför att åtta siffror vid ett tyskt nummer skär mitt i riktnumret. Träffad blir då den som råkar ha samma siffersekvens på slutet – och fel namn står på skärmen när telefonen ringer.
Måste jag först städa upp bland mina telefonnummer?
Nej. Just det är meningen: jämförelsen ska tåla skrivsätten, inte beståndet lägga bort dem. Den som först måste normalisera sin databas har skjutit problemet till fel ställe.